Hellesø Photography

Den abstrakta naturbilden

Av: Terje Hellesø

EN BILD SÄGER MER EN TUSEN ORD! Sanning eller enbart ett påstående? Eller kanske båda delar? Egentligen är det kanske inte så viktigt att svara på frågorna, men det är ju känt att bilden är ett innehållsrikt medium. Och att också en fotografisk bild kan tolkas på många olika sätt har förundrat oss fotografer många gånger. En bild som någon förkastar som "ytlig" eller kanske "svår", kan en annan ta till sig och reagera starkt emotionellt på. För det är ju så att hela den fotografiska processen förhåller sig till personliga bedömningar, från fotografens idéer och bildlösningar till publikens reaktioner.

Visst kan det vara svårt att hantera detta vissa gånger! Särskilt för oss som tror att vi kan betygsätta och kvalitetsstämpla bilder för att göra det enklare. Innan vi lär oss att det handlar mindre om vad som är rätt och fel - och mer om hur och varför. Det viktigaste är inte att lära sig att tala, men att man har något att tala om! Det handlar alltså inte enbart om det yttre i bilden, men också vilket innehåll som kan förmedlas. Ofta glömmer vi fotografer detta. Kanske för att vi egentligen inte har så mycket att tala om? Den danske fotografen Mogens Stryhn skriver i sin bok "En verden af Skønhed": Det mærkelige ved bildekommunikation er, at de personer som har noget på hjerte, sjældent behersker teknikken; mens de som behersker teknikken sjældent har noget at sige! En klok iakttagelse som jag tycker naturfotograferna ofta lider av. Även om det är mycket vanligare att vi får se perfekta men tråkiga exponeringar, än bra bildidéer med dålig teknik.

Att skapa sina egna bilder
NÄR VI FOTOGRAFERAR är vi selektiva; vi väljer ut det vi tycker om eller det som engagerar oss, och sorterar bort det vi inte tycker om eller som är oengagerande. En irriterande självklarhet kanske, men jag tror att många inte reflekterar så mycket mer över detta när vi skapar våra bilder. Kan det kanske vara så att många av oss handlar efter ett fast mönster, med stöd från fotomiljöns oskrivna regler för stil och tolerans? Är vi mer upptagna av att bli accepterade av andra fotografer, än att kunna kommunicera med våra egna idéer och budskap? Att skapa bilder, handlar inte det om att kunna kommunicera? Att kunna kommunicera med budskap och innehåll, och inte enbart visa teknisk duktighet...

Efterhand som åren har gått har min egen fotografering mer och mer blivit ett uttryck för mina egna visioner och illusioner. Mitt sätt att skapa bilder på, har mer och mer fokuserat sig kring dessa tankarna. Hur ska jag transformera motivet till en bild, min bild? Vad tycker jag är väsentligt i motivet, och vad känns onödigt för mig att ta med i bilden? Vad är det jag vill visa, och vad är det jag inte vill visa?

Därefter kommer jag in i den kanske viktigaste och avgörande fasen, då jag måste kunna frigöra mig från det yttre i motivet och leta efter djupet och innehållet. Jag söker efter en helhet, en bild jag vill skapa... Målet är att göra en bild som är något mer än en avbildning av motivet - en bild som har andra värden än enbart att visa hur ett motiv ser ut. En bild som blir en tolkning - en bild som blir min egen bild... Jag är inte intresserat i att jag i varje situation enbart ser det andra ser.

Jag väljer därför att fortsätta med min fotografiska experimentering, där jag hela tiden söker vidare efter nya sätt att kunna kommunicera på. Och för varje lösning jag hittar så upptäcker jag också flera sätt att göra bilder på - något som i sin tur ökar tillgången på bildidéer. Ju flera grenar och rötter jag hittar i min skapande verksamhet - och ju flera sätt jag lär mig att bygga upp bilder på - desto flera motiv upptäcker jag. Processen är utan ände. Gränserna för vad som är möjligt och försvarligt tycks oavbrutet förflytta sig.

Och bildspråket växer och växer - det blir lättare och lättare att kunna kommunicera.

Skapat av tankarna
EN NATURLIG UTVECKLING för mig har varit att öka min kunskap om den abstrakta bilden; det att kunna uttrycka en känsla eller en handling i abstrakta bildtermer. Kanske för att många av mina tankar inte alltid är så konkreta... En abstraktion är ju på så sätt en ren tankeskapelse. En bild som bar tankarna har fått skapa. Den abstrakta bilden kan därför vid ett första ögonkast vara svår att gripa fatt i, och nästan ge intryck av overklighet. Den konkreta bilden utgör alltså det motsatta.

Innanför konsten benämns abstraktionen som en särskild framställning där man helt avstår från, eller kraftigt reducerar den avbildande funktionen - och istället betonar bilden som ett samspel mellan färger, rytmer och former. En bild där en symbolisk föreställning blir mer eller mindre avgörande.

Ett vanligt sätt att arbeta i abstrakta bildtermer är att hänge sig åt en välutvecklad form för stilisering når du söker efter tänkbara motiv, och när du väljer bildutsnitt och bestämmer kompositionsform. Du återger alltså motiven som regelbundna figurer eller enkla linjer. Du förenklar.

I abstrakt bildkonst är det vanligt att vi brukar skilja mellan olika grader av avvikelse från den avbildande funktionen. Abstraktionen är då ett huvudbegrepp som omfattar alla grader; från inslag av yttre verklighet till en total avvikelse av verklighet. Begreppet nonfigurativ används vid de tillfällen av extrem abstraktion då man helt saknar hänvisning till den synliga verkligheten.

I fotomiljön har ofta de nonfigurativa bilderna svårt att bli accepterade. Kanske är det så att vi förväntas vara mer demokratiska i vårt bildspråk, då fotografiets roll i första hand är att ha en avbildande funktion. Och att vi är för upptagna med att leva upp till förväntningarna...

Jag tycker vi då gör oss blinda för en kommunikationsmöjlighet. Just för att vi förväntas att avbilda verkligheten, så borde det ju ge en stor genomslagkraft med abstrakta eller nonfigurativa fotografier. En genomslagkraft större än i annan abstrakt bildkonst. Fotografiet är ju ett idealisk medium för att ställa frågor till våra förutfattade meningar. Av alla konstformer er det ju den som folk flest föreställer sig ska representera verkligheten.

Se förbi det vanliga
DET LIGGER EN STOR PRESTATION i det att kunna fånga de många förvandlingar som ständigt hämtas fram av ljuset. Att kunna se alle dessa ögonblick av intryck som kan ge bilder. Vill du dessutom göra något mer än att avbilda ett motiv, kräver det också att du lär dig att se förbi de yttre särdragen hos motivet. Du måste lära dig att se förbi det vanliga. En förutsättning för att kunna skapa en bild som är unik - en bild med dina egna fingeravtryck.

Du måste kunna känna dig själv for att kunna lyckas. Därför leder ett alltför ingående studium av andra fotografers arbeten ofta bara till imitation, och inte till originalitet. Även om det kan vara inspirerande under vissa stunder! Om du har konstnärliga ambitioner, ökar du din kreativitet som fotograf mer om du också blir uppmärksam på andra konstarter - oljemålning, akvarell, teckning, skulptur, poesi och musik. Foto är ju också konst! På detta sättet kan du utveckla en generell konstuppfattning som hjälper dig att skilja ut vad det är som tilltalar dig visuellt. Men du blir också mer uppmärksam på de särdrag fotografiet har som konstform.

Underligt vanlig
EN KREATIV FOTOGRAF ser bildmöjligheter i många av de situationer som andra förbiser, till exempel i hur några lönnlöv tecknar ett skuggmönster på trestammen, eller i vindens pulserande rörelser genom gräset. Många gånger kan det vara just bland dessa triviala motiven du hittar guldkornen!

Du måste lära dig att reagera mer naturligt på motiven som kommer i din väg. Låta ett motiv tala till deg - och lära dig att lyssna! Om du därefter har förmågan att plocka bort onödiga element som accocierar för mycket till motivet, och till slut låter en välutvecklad symbolisk tankegång få vara avgörande för bildens utseende, är du på god väg att göra det stora.

Ernst Haas, som utvecklade ett starkt visuellt och fascinerande abstrakt bildspråk, försökte förklara sina intentioner så här: Jag vill att mina bilder ska vara lätta att lösa, men med en kamouflerad struktur, så att de i början ser helt banala ut, men seden talar mer och mer till betraktaren. Ju längre du ser på bilden, desto bättre blir den!

Att lära seg att fotografera abstrakt, är att få insikt i vad det att skapa bilder egentligen handlar om. Du har då större möjlighet till att förändra och påverka - det individuella till det universella, och det prosaiska till det lyriska. Den fotografiska bilden är däremot figurativ. Fotografen måste därför kunna förbli figurativ, men du får gärna vara avancerat figurativ...

Naturbild eller inte?
DET ÄR MÅNGA som tror att en abstrakt naturbild är det samma som en otydlig närbild på en sten, ett löv eller en vattenspegling. Att dessa extrema närbilder ofta kan få abstrakt karaktär har sin förklaring i att de visar något för oss som vi vanligtvis inte ser - om vi inte har för vana att krypa nära inpå de ting vi har runt omkring oss! Men det spelar egentligen ingen roll vad du väljer att fotografera, antingen det nu är en stens utseende eller ett landskap, en fågel eller en blomma. Det avgörande är hur du väljer att återge motivet, och den helhet av motiv du skapar i bilden.

Vi älskar att sätta regler, kanske för att få en trygghet att hålla fast i. Därför provar vi också att staka ut riktningar för hur en abstrakt bild får eller inte får se ut. Här är kanske vi naturfotografer mer aktiva än andre. Vi vågar inte skapa förundran eller provokation med våra bilder. En utbredd uppfattning är att om en naturbild är för abstrakt, ja kanske till och med nonfigurativ i sin framtoning, så är det inte en naturbild. Underförstått så ska en naturbild visa naturen som den ser ut...

Jag har tänkt en del på detta, men har ännu inte hittat några klara och förnuftiga svar. Bara en mängd frågor. Varför är det så att många gör en skiljelinje mellan vad som är naturfoto och vad som är konst? Varför sätter man sådana klara gränser? Och sist, men inte minst: varför måste det vara någon skillnad?

För mig är en naturfotograf inget annat än en fotograf som hämtar sina motiv från naturen. Utan några andra regler och meningar!!! Vi människor har väl rätt att få kunna uppleva naturen på många olika sätt, med plats för alla möjliga intryck och uttryck. Vi söker efter personliga upplevelser som kan berika våra känslor. Vi upplever, vi bara njuter eller vi mediterar. Det är detta vi ska kommunicera om.
Svårare är det inte! Eller...