I gränslandet

Sitter intill Albert Vikstens torp vid den vackra sjön Ängratörn i norra Hälsingland. Tänker på hans bok "Mitt paradis" från 1959 med underbara och känslosamma svartvita bilder av Hilding Mickelsson. Tänker på hur det var här för 48 år sedan. Hur tiden har vandrat vidare, hur naturen har ändrat melodi.

Det är tyst på Alberts bänk med utsikt över sjön. Det enda som bryter tystnaden är en käftande ekorre i tallen intill. Då för 48 år sedan sprang Hilding runt här med svartvit film och Hasselbladutrustning. I dag har jag en digital kamera, en Samsung GX-10 inställt på färg. Det är många spännande höstfärger här som jag vill fånga.

I Skrälldalen vandrar det björn och varg. Jag kan se in i Skrälldalen i andra änden av Ängratörn. Då, för 48 år sedan var det tyst med rovdjuren. En vilsesprungen björn kanske hittade hit från Sonfjället tjugofem mil västerut. Med vargen var det ännu dystrare. Då, för 48 år sedan räknades vargen som utrotad.

I Alberts och Hildings reflexioner från den tiden var björn och varg något man reflekterade över som minnen från ännu äldre tider. I dag, i ett modernare samhälle har vi hittat en plats tillsammans med våra bröder ute i naturen. Björnen och vargen.

Går runt torpet till Albert Viksten. Ser spegelbilden av bänken som står där i sin ensamhet inne i ett av fönstren. Bänken ser ensam och övergiven ut där den tittar ut över sjön. Fotograferar.

Fascineras av spegelbilder i fönster. I ett gränsland som uppstår där inne i fönstret. Ett inre landskap som inte finns i verkligheten - men ändå finns där inne i fönstret. Glaset bryter sönder en del verkliga konturer och ersätter med fantasins ljusbrytningar i ytan. Skogen och träden runt bänken får humör och en annan lyster.

Det rör sig i träden, där inne i spegelbilden. De vrider och kastar sig in i en fantasins dans. Där inne i gränslandet, där inne i fönstret. I gränslandet möter jag en annan verklighet. Kanske minnen från när Albert och Hilding smög kring knutarna vid torpet. Och när de satt där på bänken med sina skrönor...

Jag kommer aldrig att sluta fascineras av spegelbilder inne i fönster. Det sätter igång fantasin, det sätter igång funderingarna. En spegelbild av mig själv fladdrar förbi - och tankarna fortsätter tillbaka i mitt liv. Till mina egna upplevelser tillbaka i skrönornas värld för många år sedan.

Där inne i fönstret finns inte enbart Albert och Hilding. Där finns även JAG.

Tycker bänken plötsligt känner sig mindre ensam där inne i fönstret. Tre konstiga prickar är på väg dit för att trösta bänken i sin ensamhet...