Hellesø Photography

Jag slutar aldrig se

Av: Malin Hellesø

Jag slutar aldrig se... Varför? Den frågan har jag ställt till mig själv många gånger. Jag funderar ibland varför mina ögon aldrig vilar. Ibland kan jag känna att jag bara vill kunna få ”vara”, utan att se på det sättet jag ser. Men jag är tacksam. Kanske är det bara så att det var meningen att jag skulle bli fotograf?

När jag tänker tillbaka så har jag alltid ”gjort bilder” i huvudet. Jag var ständigt iakttagande och den som kunde sitta på sidan om och bara betrakta. Tänker ofta tillbaka på hur jag kunde känna det som att jag satt innanför och tittade utåt, men också den som satt utanför och tittade inåt. Och ständigt skapades nya bilder i huvudet. Och det var något jag trodde alla gjorde. Ibland förstod jag att alla inte tittade på samma sätt. Alla såg inte. Jag förstod inte då hur betydelsefullt det var att se på det sättet. Att alltid se och aldrig sluta se.

Söderhamn, Hälsingland 2001

Början
Fotograferandet började när jag var runt 10 år med mina föräldrars instamatic. Jag minns också att jag samlade på blixtkuber som fick sin plats på hyllan ovanför sängen. Och fotograferade gjorde jag, även om det mest blev familjebilder, detaljer och olika händelser, kanske mer eller mindre meningslösa för omgivningen. Att jag var fotointresserad förstod jag nog inte riktigt, utan det bara fanns där. Oftast så var det färgfilm – fast man fick ju inte slösa, det var dyrt med film. Senare i tonåren fick jag möjligheten att låna olika kameror som min mamma hade med sig från sitt arbete. Det var också då som jag kom i kontakt med svartvit film för första gången. Jag trodde att det var färgfilm i kameran, men när bilderna kom tillbaka så fick jag se att jag fotograferat med svartvit film. Det var som om något gick upp för mig. Ja, det är ju så här jag vill ha det. I svartvitt.

Söderhamn, Hälsingland 2001

Jag fotograferade nästan allt. Ibland till min mammas förtret då bilder som hon inte kände till fanns med på hennes filmrullar. När jag var runt 12-13 år blev det en del bilder från mitt rumsfönster, som rosa moln, solnedgångar, istappar, snö... Jag hade börjat köpa min egen film och skickade iväg till ExtraFilm för framkallning, spänningen med att vänta till bilderna kom tillbaka glömmer jag aldrig. Efter skolan sprang jag till brevlådan för att se om bilderna kommit.

Långt senare fick jag låna en annan kamera av min mamma, av märket Fuji som jag hade under många år. Många bilder blev det och den hängde också med när jag fick min dotter som jag fotograferade flitigt. Jag låg ofta på golvet och fotograferade henne från hennes nivå, men någon kunskap hade jag inte och inte hade jag en kurs i fotograferande i ryggen. Men jag fick alltid höra att mina bilder var bra. Och ännu visste jag inte att jag var fotointresserad.

Söderhamn, Hälsingland 2002

Söderhamn, Hälsingland 2003

Det var nog först i augusti 2001 då jag fick jag min allra första systemkamera i 30-årspresent, som jag förstod att det var det här jag ville göra. Och helt utan erfarenhet stod jag där med en systemkamera, men när jag höll den var det som om jag aldrig gjort annat. Jag gick ner till fotoaffären på stan och köpte en svartvit film – Kodak T-max. De första bilderna blev på min dotter och katterna. Tekniken hade jag ingen koll på då, utan jag bara fotograferade. Bländaröppning och slutartid existerade inte då, och systemkameran jag hade var helautomatisk och kanske var det lika bra egentligen. Jag tror i dag att jag då hade blivit rätt låst som fotograf om jag hade börjat att lära mig tekniken. Skapandet hade inte funnits där på samma sätt. Jag fotograferade det jag såg och när bilderna kom tillbaka så förstod jag!

Söderhamn, Hälsingland 2003

Nordingrå, Ångermanland 2004

Inspiration
När jag började fotografera och även när jag började med systemkamera, så hade jag ingen som helst uppfattning om andra fotografer. Den fotograf jag minns att jag lade på minnet var Sune Jonsson. Jag lånade en bok på biblioteket, men sen var det inte mer än så. Det tog ytterligare något år innan jag hittade till andras bilder. Men jag är tacksam för att jag inte studerat eller känt till andra tidigare – det har gjort att jag fotograferar på mitt sätt. Mitt eget bildspråk. Och även om jag i dag ser på andra fotografers bilder så gör jag det på mitt sätt. Visst har jag gjort bilder och trott att jag varit ensam om att ha gjort just en sådan bild och sen upptäckt att någon faktiskt gjort liknande tidigare, fast jag aldrig sett just den bilden tidigare.

Jag lägger andras bilder åt sidan och gör mitt. Det är bara på mitt eget sätt som fungerar för mig. Det som är ”jag”. Bilderna bara ”kommer” och det bara blir så.

Jag som fotograf
I mitt fotograferande är det känslan och känslorna som styr. Och det jag ser. Tekniken i sig styr inte mitt bildskapande, även om det självklart är en klar fördel att veta en del om just tekniken – slutartider, bländaröppning och framförallt att kunna arbeta manuellt. Men allt sådant finns där per automatik. Jag är väldigt spontan och intuitiv i mitt bildskapande och jag planerar ytterst sällan. Fundera över ljus, komposition, tekniska inställningar och så vidare, det fungerar inte för mig. Bilden bara finns där. Jag bara fotograferar, som jag brukar säga. Många kan fråga om hur jag tänkte och varför just så – men det är sällan jag kan svara på det. Bilden och mitt skapande bara finns och är. Visst kan jag se på mina bilder att ”något” finns där, symboliken exempelvis – men det är inte så att jag tänker att nu ska det se ut så, nu ska jag göra så, utan jag fotograferar det jag ser och känner.

När jag fotograferar så går jag in i känslor och det jag ser. Inte så att jag blir okontaktbar, men jag kan känna väldigt mycket för olika platser och sen kommer bilden/bilderna. Och de blir som de blir. Sen tycker jag att det är väldigt viktigt att man hela tiden utvecklas som fotograf, och jag känner nog att jag också gör det. Som fotograf känner jag väldigt ofta att jag är missnöjd över bilder jag gjort. Men om jag låter bilderna få vara ett tag och återvänder så kanske bilden ändå har ”något”. Jag brukar tänka att så länge jag inte är helt nöjd så utvecklas jag ju som fotograf, att jag ställer högre och högre krav. Och framförallt att jag ska våga mer.

Jag har en förhoppning, och det är att jag aldrig kommer att sluta se. Även om jag kanske på ålderns höst inte längre kan fotografera – så kommer jag alltid att se!

Nordingrå, Ångermanland 2004

Söderhamn, Hälsingland 2006