Att vara rädd för mörkret
Läser Aftonbladet och får mig några tankeställningar. Läser om jägaren Folke Johansson från Hälsingland som inte vill bli vargmat. En stor bild på honom visar där han står i motljuset vid sin gård med älgstudsaren i högsta beredskap. Han försöker ge sken av att vara tuff och stark, men i verkligheten lyser rädslan ur hans ögon...
Folke Johanssons mål är ett Sverige utan vargar. Folke har bössan precis innanför ytterdörren. Han törs inte annat. Är han sedan ute i skogen och plockar bär ligger geväret inom räckhåll. I samhällets ögon är Folke Johansson en farlig man. En presumtiv lagbrytare. I sina egna och många meningsfränders en hjälte...
Är det bara jag som ser ett litet och osäkert barn som är rädd för det mesta, bakom den tuffa och hårda fasaden?
Varför finns det varghatare? Är det egentligen vargen som hatas? Jag tror inte det - jag tror problemet ligger djupare än så...
Jag minns när jag började aktivt med mitt naturfotograferande, när jag gick ut i de orörda skogarna som femtonåring för att fotografera älg och rådjur. I vildmarksskogar där möjligheten också fanns att plötsligt få se både lodjur och björn. Jag minns rädslan i kroppen när mormors gård försvann utom synhåll och storskogen började hänga över kroppen. Hur hjärtat började dunka i snabbare takt, och handsvetten som klibbade fast runt teleobjektivet. Inte var jag hög i hatten precis... Som tur var hade jag ett teleobjektiv i handen och inte en skarpladdad bössa!
Under mina första nervösa vandringar in i storskogarna hade jag varit en potensiell vargdödare, älgdödare eller människodödare... Jag minns då jag vid ett tillfälle var så nervös över vad jag skulle få möte där inne i storskogen, att några plötsliga kvistknäck fick mig att instinktivt trycka av en bild. En suddig bild på några träd - helt fri från både bevingade och fyrfota inslag. Det var vinden som hade spelat mig några spratt. Om det plötsligt hade varit en bärplockare som hade dykt upp mellan granarna hade det blivit en bild på honom - långt innan min hjärna hade registrerat att det inte var vare sig en älg eller ett lodjur...
Jag kan le lite åt detta när jag tänker tillbaka på detta idag - där jag gick genom skogen med en puls som ett ånglok och darriga händer som var helt oförmögna att göra skarpa bilder!
Orsaken till detta ligger från min egen barndom - jag hade en enorm rädsla för mörkret. Jag var mörkrädd! Alla de gånger jag ropade på mamma efter att jag hade lagt mig på kvällen för att jag tyckte mig se en konstig varelse på rummet. Mamma kom och tände lampan och konstaterade lugnt att min varelse var mina egna kläder som hängde över stolen...
Ur detta växte naturfotografen fram som ville, och behövde, vandra runt i ödeskogarna - helt ensam! Huff, vad nervöst...
Jag känner idag många naturfotografer som inte ger sig ut i skogen ensam, enbart för att de är rädda för mörkret. De vågar inte vara ute själv under sommarnatten, om de inte har sällskap. Jag känner flera naturfotografer som enbart nattfotograferar när de är i sällskap med andra.
Varghatarna ligger inom samma kategorin - de är rädda för att vistas ute i naturen. Rädda för vargar och varulvar. Rädda för att möta en ilsken björn eller ett attackerande lodjur. De är rädda för trollen eller för kriminella som sitter ute i ödeskogen bakom en gran och bara väntar på ett passande offer... I nattmörkret är ingen trygg!
Stackars Folke Johansson som sitter i sitt lilla hus med den hotfulla ödeskogen inpå husknuten. Han vågar inte ge sig ut ensam, inte ens för att plocka bär... Kanske tar han med sig hunden som trygghet, eller bössan i tillfälle han skulle bli anfallen.
Stackars den oskyldige naturfotograf som skulle sitta i sitt gömsle och plötsligt skrämma slag på Folke Johansson där han går och plockar sina bär - naturfotografen skulle fått en kula i pannan långt innan Folke skulle sett att det inte var en farlig varg eller en björn... Är man berättigad till vapenlicens om man är en sådan person?
I den svenska naturen finns det inget att vara rädd för - inga livsfarliga giftormar, inga blodtörstiga lejon eller tigrar. Inga farliga kriminella som sitter bakom en ensam gran långt ute i skogen och väntar på sitt offer. Inga rövare eller snapphanar.
Att stå ute i en stadspark med dyr kamerautrustning för att nattfotografera kan däremot vara farligt - särskilt om man dessutom är kvinna. Om man inte har med sig en älgstudsare, vill säga...
(Vill du kommentera texten kan du göra det till terjehelleso@hotmail.com)
