Naturfotograferna och jägarna
Det finns mer än 200 000 naturfotografer i Sverige, men vi är osynliga eller perifera i det svenska samhället. Vi är drömmarna som enbart ser efter solnedgångar och brunstiga älgtjurar i morgondimma. Vi är de konstiga och kufiska töntarna med skägg och små runda glasögon - stilenligt dekorerade med gröna Fjällrävenkläder och långa bruna bondiga gummistövlar.
Du ser oss nästan aldrig på TV och vi omtalas sällan i kvällspressen, vi är inte tillräckligt intressanta för det resultatfixerade och kändishysteriska svenska samhället. Våra åsikter får nästan ingen höra, och våra bilder som kan berätta intressanta historier får ingen se. Om man inte redan är invigd i naturfotomiljön förstås.
I vargdebatten får vi ständigt höra jägarnas och böndernas åsikter, eller forskarnas och vargspårarnas. Den svenska älgstammen som helt håller på att krackelera på grund av ett alldeles för stort och vansinnigt jakttryck, har enbart rösterna från jägarkåren och skogsbolagen. Någonstans är det ingen som tänker på att fråga naturfotograferna. Även om vi är en mycket stor grupp av människor som mer eller mindre dagligen vistas i naturen. Älgjägare som oftast är i naturen en vecka om året har på något konstigt sätt mer att säga till om. En älgjägare påstår alltid stöddigt att inga andra kan lika mycket om älgarna som honom. Bullshit, säger jag!
Vi är många naturfotografer som får order om att stanna hemma under älgjakten - vi kan ju skrämma djuren, eller olyckligtvis riskera att få en kula i pannan. På med den röda mössan och västen - det finns ju inga älgar med röda mössor och västar. Hur det är ställt med tvåbenta och grönklädda älgar berättar inte historien...
Jag vistas ofta i älgskogarna, så ofta att jag vet precis vilka älgar som vistas i ett område innan älgjakten börjar. En älgjakt med utdelade kvoter som långt överstiger allt logiskt tänkande! Varför hittar jag bara en tjur, men fem-sex kor? Varför hittar jag bara ungtjurar med cykelstyrehorn? Vart tog de stora tjurarna vägen?
Javisst ja - de var det ju vargarna, lodjuren och björnarna åt upp... Man skyller ifrån sig - fast man vet att det inte är sanningen. De skyldiga skyller alltid ifrån sig, antingen det är tonåringar som snattar i affären eller jägare som skjuter sönder den svenska älgstammen.
Vi naturfotografer har ännu inte lyckats bli lika bra organiserade som de svenska jägarna. Därför lyckas vi inte bli en maktfaktor för att rädda den svenska naturen och mångfalden. Därför lyckas vi inte påverka politikerna som tar besluten. Tänk om framtidens kommunalordföranden i kommunerna i Hälsingland är naturfotografer? Hur blir då besluten? Tänk om naturfotograferna hamnar i Riksdagen?
Den svenska naturen är idag i händerna på bönder, jägare, biologer, politiker. Men den svenska naturen kan inte synliggöras om det inte varit för naturfotograferna. Det är vi som har bilderna som illustrerar. Men vilka bilder har vi att erbjuda? Har vi bilderna som berättar om hur naturen mår? Har vi bilderna som visar hur dåligt ställt det är med den svenska älgstammen? Har vi de otvetydiga bevisen?
Nej, och fram tills dess måste vi därför fortsätta att bita ihop. Att acceptera att flytta på oss när jägarna kommer. Vi måste överge ett fantastisk naturområde för att det kommer några andra människor som genom sin hobby kräver ensamrätt på naturen.
Tänk nu om det varit det motsatta - att vi naturfotografer kunde gå ut i skogen och be jägarna flytta på sig, för att de skrämmer iväg våra motiv eller blir störande bakgrunder. Där de står med sina röda mössor och västar!
(Vill du kommentera inlägget kan du göra det till terjehelleso@hotmail.com)
